Äntligen har jag lite tid över att skriva min förlossningsberättelse 🙂
Allting började runt den 19:e juli på BF-dagen.
Jag började få oregelbundna värkar, dom gjorde inte så jätteont så det var inget jag reflekterade över eftersom jag trodde att det var kraftiga förvärkar.
Den 20:e juli började dom göra mer och mer ont och jag var tvungen att stanna upp med det jag höll på med och nästan andas igenom varenda en.
21:a juli försvann dom helt på dagen men kom tillbaka på runt 8-tiden på kvällen och var då väldigt intensiva.
Jag och sambon satt och klockade värkarna som höll i sig ca 1 min och kom var 10:e minut.
Vi ringde till förlossningen som tyckte att jag skulle ta 4 panodil mot värkarna, så det var bara för sambon att skynda sig iväg till affären och köpa det.
Jag visste att 4 st panodil inte skulle hjälpa men jag försökte iallfall.
Försökte även med en varm dusch och ett varmt bad men värkarna höll i sig och lugnade inte ner sig, så det blev att ringa till förlossningen igen som sa att vi var välkomna in men att dom tyckte att jag skulle stanna kvar hemma så länge
jag orkade.
Det gick ungefär 30 min efter andra samtalet till förlossningen så blev det
olidligt så vi ringde igen och sa att vi var påväg.
Sambon ringde taxi och plockade ihop det sista till bb-väskan som jag smart nog hade packat 1 vecka innan.
Klockan 23.40 kom vi in till förlossningen och kl.23.48 kopplade dom in CTG för att ta en kurva på mina värkar.
Efter CTG undersökte en barnmorska och konstaterade att jag var öppen 2 cm.
Vilket jag inte tyckte var så mycket, men alltid något.
Vid kl.00.25 kommer barnmorskan in igen och frågar ifall vi vill åka hem eller stanna kvar eftersom värkarna hade stannat av helt.
Självklart väljer vi att stanna kvar, vilket kändes tryggast.
Klockan 03.00 kommer barnmorskan in igen och tar ett CTG igen och värkarna har satt igång igen men kommer fortfarande bara var 10:e minut.
Efter det får jag får två citadon mot smärta och för att jag ska kunna sova lite.
Vid 6 på morgonen kopplar dom ytterligare en gång in CTG och undersöker och då är jag öppen 4 cm, jag jublar inombords då det faktiskt hänt lite medans jag sov.
Runt 9 kommer dom in och säger att dom ska ta hinnan så vattnet går och dom sätter även en CTG-elektrod på Benjamins huvud för att övervaka hans lilla hjärta.
10.08 blir värkarna väldigt intensiva och jag ber då om smärtlindring och får lustgas.
Lustgasen hjälpte faktiskt lite grann när värkarna kom och jag hade även lite kul för mig själv, vet inte riktigt vad som pågick inne i huvudet men kul var det.
Känslan var ungefär som att bli full väldigt snabbt som gick över mer eller mindre lika fort som det kom.
Dock fick jag väl i mig lite för mycket ibland då det blev väldigt intensivt och det blev ju mer eller mindre kaos i huvudet då, typ musik som står på repet hela tiden.
11.05 får jag värkstimulerande dropp för att dom förbaskade värkarna avstannade igen och klockan 11.15 är inte ens lustgasen tillräcklig så jag ber om att få EDA.
11.41 kommer narkosläkaren in och sätter EDA, vilket var en äcklig upplevelse i sig då man hörde hur det krassmade inne i ryggen när han satte dit den, och inte nog med det skulle man ju ligga still under hela ingreppet och hur lätt var det när man hade värkar som gjorde så ont att man inte kunde ligga still.
Efter att EDA var lagd och med lustgasen tryckt emot ansiktet befinner jag mig som i en dimma, hade ingen som helst tidsuppfattning då förutom att jag tyckte att allting gick så himla sakta.
13.35 Börjar det trycka på neråt jättemycket och jag är öppen 10 cm och 13.45 ökar dom värkdroppet ännu mer, vilket är en faktiskt hemsk upplevelse, jag kunde verkligen inte fatta att det skulle göra såhär ont fast man hade smärtstillande och jag har ändå väldigt hög smärttröskel.
14.20 började mina krystvärkar och all kraft kroppen fick då var ju helt otroligt fast man var så trött och varm, vart kom den kraften ifrån liksom?
Klockan 14.36 efter 16 minuters krystarbete kommer lilla Benjamin skrikandes upp på min mage och jag kan inte riktigt fatta att det är min bebis, bara min bebis, som har legat i min mage i 9 månader.
Det kändes så naturligt och underbart att hålla i honom just då.
Efter sambon klippt navelsträngen undersöker dom Benjamin och han mår jättebra såklart.
När allting lugnat ner sig och lillen sover kommer barnmorskan in med fika och allting är så perfekt.
Älskling var ett sånt himla stort stöd under hela förlossningen.
Jag hade aldrig klarat utan honom vid min sida, han var där för mig hela tiden.
Benjamin Niklas Peter Carlén
Kl. 14.36 22/7 – 2011
3550 gram och 51 cm lång.
Våran fina, underbara lilla prins ❤